Review Summary: Ett postmodernistiskt uttalande.
Gråklädda skyskrapor tornar över en stad insvept i tunn dimma. Solen har sedan länge varit sjunken över horisonten och efterlämnat ett arv som lovar en varm gryning. Frostkristaller pryder marken, men det är inte kallt. Det är mörkt, men natten är inte ängslig. Och någonstans i luften cirkulerar en kärlek som inte gick att namnge. Detta är ett kontrast som utmanar konventionell sinnesverkan utan att skjuta sig själv i foten och fallera över sin egen mystik. Kashiwa Daisuke är en japansk musiker och
Program Music I är hans förkroppsligade vision - en vision om sällsam konst, ohämmad av ramar och tradition.
Han är inspirerad av progressiv rock. Progressiv rock är en musikrörelse som bottnar i en princip och den talar för innovation och förnyelse. Men i mitten av 70-talet var detta en norm som slutligen avvisades inför industrins maskineriartade massproduktion. Snart hade man förträngt konstens syfte och därvid förvandlat dess gestalt till ett billigt klistermärke. Man skapade inte alls nydanande musik; man placerade en hel scen i regression. Kashiwa Daisuke känner till min hypotes, av konsten att döma.
Program Music I landar långt ifrån urvattnade klyschor och osmakliga ideal därför att man omfamnat den odödliga
progressiva principen. Här är spår av både jazz och rock bemärkta fast inte utan särskild inlevelse. Introt till
Stella leker med en kuslig pianoslinga och kuriösa glitchelement som ackompanjemang. Det sätter ton för vad man som lyssnare kommer stå inför under den kommande timman. Subtilt men inte desto mindre eftertryckligt, och stämningen i luften går att tälja med även de slappaste av knivar. Ljudbilden består i ett kollage av ljudprov och effekter som klär varje respektive passage i en svulstig modernistisk dress - balklänningen som väcker avundsjuka i den ambitiösa musikerns själsliv.
Program Music I präglas av finess och nyfikenhet.
Write Once, Run Melos mynnar ut i ett vackert crescendo;
Stella hemsöks av en förförisk barnkör. Klassiskt samverkar med elektroniskt. Det gamla lieras med det nya. Två avsnitt gifter omaka par och deklarerar revolution i den moderna musikindustrin. Varje respektive passage har tilldelats unika nyanser och enas i ett hav av händelserika passage, inte helt olikt essensen i en kännande och tänkande människa. Kashiwa Daisukes emotionella mångbotten stirrar storögd tillbaka på honom genom två högtalare i trans;
Program Music I omsluts i skönhet och vet hur man förtrollar en tillvaro. Den är lekfull, men skenet bedrar. Under resans gång kan den komma att vidröra ditt känslovarande på sätt som sannerligen bekräftar huruvida glädje och vemod kan förenas i en tår. Vi talar sällan om intima känslor.
Program Music I kan göra det åt oss. Flickan skrattar därför att hon har känt sorg.
Tiden suddar ut musiken till ljudet av skrattande barn.
Program Music I är på något sätt så väldigt oskyldig. Gråklädda skyskrapor tornar över en stad insvept i tunn dimma och solen är blott ett minne, men lovar att återvända.
